Jag har inte orkat kolla på videon. Snabbt har jag skrollat vidare, klickat bort eller stängt ner. Ett privilegium jag är väl medveten om. Att jag trots de ångestfyllda ropen på hjälp, åsynen av hur en annan människas liv sakta lämnar deras kropp, bara kan stänga av och låtsas som ingenting.
Det brutala mordet på transkvinnan Sara Millerey Gonzalez sägs ha skakat Colombia. Det är varken det första och tyvärr antagligen inte det sista våldsdådet som riktas mot en redan utsatt minoritet. I Latinamerika, som på många sätt utmärkt sig för progressiva framgångar vad gäller hbtq-frågor, är transpersoner synnerligen utsatta för vålds- och hatbrott. Tyvärr inget unikum i en värld där machokulturen fortfarande är så otrygg och osäker att den måste hävda sig med nävar och vapen.
Enligt Statista mördades 235 transpersoner i Latinamerika mellan oktober 2022 och september 2023 med Brasilien, Mexiko och Colombia i topp tre med 100, 52 respektive 21 av mordfallen. Nästan tjugo mord per månad fördelat på bara tre länder. Men det är inte bara antalet, det är brutaliteten som döljer sig bakom dessa siffror. Det avhumaniserande hatet.
Sara påbörjade sin transition redan som femtonåring. Uppvuxen i den colombianska staden Medellín dansade hon till Britney Spears och älskade som vilken annan tonåring som helst, smink. Medellín är staden som gjort sig känd eller snarare ökänd som knarkkungen Pablo Escobars hemstad. Två sidor av ett på många sätt extremt men för den delen inte obekant samhälle. Att Saras liv skulle präglas av motgångar, fördomar och hat, var både hon och hennes mamma väl medvetna om. Att det skulle ta sig det våldsamma uttryck som det gjorde i början av april kom nog som en chock för den allra mest cyniske.
”Inte ens då, nedbruten och nedsjunken i brunt kvävande vatten, har någon hjälpt henne. I stället har man filmat”
Sin sista dag innan hon dog blev Sara attackerad av ett flertal förövare. En utredning för att identifiera dem har påbörjats men de misstänks redan nu ha gängkopplingar. Sara kidnappades, våldtogs och torterades. Hennes förövare bröt hennes ben, armar och händer och kastade hennes lealösa kropp i en flod. På den video som förbipasserande spelat in, syns hon desperat försöka sig hålla sig ovanför den forsande vattenytan. Inte ens då, nedbruten och nedsjunken i brunt kvävande vatten, har någon hjälpt henne. I stället har man filmat. En 28 sekunder lång video som sedan dess blivit viral.
”De bilderna kommer att stanna med mig resten av livet”, sa Saras mamma i en intervju till tidningen El País. Hennes dotters kropp togs så småningom upp ur floden av brandmän och en ambulans förde Sara till sjukhuset. Väl där tog det tid innan hon fick den akutvård hon behövde. ”De sa att det var för att hon inte blivit skjuten men för Guds skull, hela hennes kropp var bruten.”, vittnar Saras moster om. Dagen efter avled Sara.
Och det är märkligt det där, för att inte säga skrämmande. I Sverige såsom i resten av världen fortsätter debatten om transpersoners rättigheter. Deras vara eller icke vara. Deras idrottsfuskande. Deras toalettbesök. Deras mentala tillstånd. Allt medan de samtidigt utestängs från samhället, diskrimineras, mördas och misshandlas. Allt medan vi vägrar pratar om de som faktiskt står bakom allt detta våld. De vars mentala tillstånd verkligen skulle behöva utvärderas.
Daniel S Ogalde
